Hur mycket ska man anpassa sig?

Förr var ”anpassning” ett slags formel för exportframgång, alltså att man anpassar sig till varje lokal marknad man vill in på.

En berömd företagsguru vid namn Peter Drucker hävdade att ”sjukhus över hela världen har samma problem”, för att liksom relativisera detta med behovet av lokal anpassning. När jag var exportchef i el - telebranschen upptäckte jag att el- och teletekniker i Santiago, Dublin, Reykjavik, Curacao, Frankfurt, Jyväskylä, Japan, mm också hade samma problem och önskemål som deras kollegor i Gnosjöfabrikernas elsystem och i Stockholms datacentraler. Vi behövde aldrig

 göra några anpassningar till lokala marknaden. (Jo, förresten, den tyska marknaden krävde att vi skulle ha en kortare skruv som en variant men det vägrade vi eftersom vi inte ville riskera att våra användare, elektrikerna och teleteknikerna ute på fältet blev arga på grund av att de tagit med sig fel skruv. Lösningen blev att tyskarna i sin katalog hade med den kortare skruven men från oss var den produkten strikt hemlig)

För att nyansera bilden lite: Visst måste man anpassa sig när det är tekniskt nödvändigt, det fick en amerikansk tillverkare lära sig när deras svenske återförsäljare förgäves hade bett om en variant som klarade svenskt snöblask och till slut var så irriterade att återförsäljaren tog fram en egen produkt och blev en framgångsrik konkurrent till sin tidigare leverantör.

Och visst är anpassning nödvändigt i ”det mjuka” kring produkten; hur den presenteras, hur den demonstreras, hur den lärs ut, hur affärsprocessen går till, hur någon tar ansvar för produkten, men det har man ju den lokala återförsäljaren till.